8.3.14

Take care of your body

Hej kära ni! Jag var tvungen att pausa. Tvungen att inse att jag är sjuk. Tvungen att inse att min vilja är starkare än min kropp. Tvungen att se att kroppen inte är som vanligt längre. Idag är det 11 månader sen min värd vändes upp och ner. Jag har hela tiden tänkt att med en positiv syn på livet kommer jag fixa det här. Men jag har inte tänkt på att vila. Utan hela tiden strävat efter att vara som vanligt. Men jag är annorlunda. Jag är i processen där jag håller på att acceptera det som har hänt men jag är långt ifrån i mål. Det som hände mycket förenklat var att: På morgonen 8 April i fjol stannade ambulansen här utanför. Då hade jag kräkts var tionde minut i mer än tolvtimmar. Armar och ben krampade. Hela värden snurrade runt. Jag hörde inget på vänster öra. Jag blev kvar i fem dygn på sjukhus. Massor med undersökningar senare så är det ingen som faktiskt vet varför detta hände just mig. Men det vänstra innerörat och det vänstra balansorganet hade slutat fungera.
Vad ljuvligt det är när ljuset återvänder och våren vaknar.
Vad är det jag kämpar med? Idag har har jag fått tillbaka lite hörsel. Så jag hör bastoner som är lägre än samtalstoner. Så av tal hör jag bara vokalerna, konsonanterna suddas ut. När hörseln kom tillbaka fick jag också ett tinnitus sus som är konstant. Ett brus som låter ungefär som när man duschar. Med små stickiga pip som kommer och går. Tjutet tröttar hela tiden ut hjärnan. Vilket leder till att jag lätt hamnar i ett negativt tankemönster men också sömnsvårigheter. Eftersom jag hör bra på ett öra så gör det att jag har svårt att höra från vilket håll ljud kommer ifrån. Hjärnan kan inte häller välja vilka ljud det vill höra. Så när det är flera som pratar samtidigt så blir det så att jag hör alla men allt blir bara en grötig ljudmassa. Tyvärr är kalas, mässor, fester och andra roliga tillställningar med mycket ljud super jobbigt. Hjärnan och kroppen får panik av alla intryck, med hjärtklappning, illamående och oro som följd. Balansen har sakta kommit tillbaka. I början snurrade värden vid minsta rörelse, jag såg två horisonter mm. Nu snurrar det bara när jag är trött, nyvaken eller sjuk.

Vart är det värst? Att vara trött nästan jämt, att säga VA?! tusen gånger om dagen och att vara begränsad av en kropp jag inte längre förstår. Att tycka att man är en gnällspik för det finns ju de som har det värre. Men jag har insett att jag faktiskt får vara ledsen för det här är en av de jobbigaste sakerna som hänt mig. Varför skriva allt här? Ja, varför inte. Inget av det här syns ju utanpå. Sen tycker jag det är lättare att utrycka mig i text än i tal. Jag har ofta fått höra att: Det är inte konstigt du är trött. Du jobbar på både i butiken och med huset trots det som hänt. Till mitt försvar kan jag säga att det har varit mitt sätt att fly från ångesten och oron över framtiden. Oro som jag de sista månaderna sakta har börjat kunna ta på. Nu kan jag äntligen vara ensam hemma igen och tycka att det är okej. Sista månaderna har Emil också fått jobba mycket själv på huset. Jag trivs på mitt jobb och det har som sagt många gånger varit en räddning det senaste året. Men kroppen och min läkare har nu sagt ifrån så de närmaste månaderna ska jag jobba mindre och vila mer. Jag kan inte längre göra saker på ren vilja jag måste ha kroppen med mig.

Så nu lägger jag ner stridsyxa, jag har kämpat färdig. Nu ska jag njuta av nuet och plåstra om kroppen. Lyssna inåt och sakta låta kroppen bygga upp sig själv igen. Lättare sagt än gjort men nu tar jag de första stegen på en ny väg.      

4 kommentarer:

  1. Kloka fina Johanna! /M

    SvaraRadera
  2. Johanna! jag sitter här med tårar ögonen när jag läser det här, man vet ju att du varit med om detta men ändå inte riktigt. så bra du kan beskriva känslor! Man uppskattar inte när kroppen fungerar som den ska, då lever man bara på och bekymrar sig för småsaker! men när något är fel blir allt uppochner! Vila dig ordentligt och var rädd om dig! styrkekramar!

    SvaraRadera
  3. Fina, fina Johanna! Ta hand om dig!!! <3 Stor kram

    SvaraRadera
  4. Hittade din blogg efter att ha sett dina foton på instagram (fotoutmaningen). Tänk så märkliga saker som kan hända, vilken chock det måste ha varit för dig. Otroligt att du kan kämpa på som du gör, men säkert är det som du skriver att du måste anpassa ditt tempo. Jag önskar dig all lycka till och hoppas att din yrsel och trötthet minskar och att du kommer att må bättre. Tack för att du delar med dig av din historia. Kram Eva

    SvaraRadera